The Ark - In full regalia

När The Ark släppte första singeln Superstar från nya skivan In full regalia ska jag vara ärlig och säga att jag blev orolig.
Allt kändes så krystat.
-Nu har vi förmedlat samma budskap i 20 år. Let´s do it again!

Visserligen i en ny förpackning, men innehållet det samma.

När kritiker runt om i Sverige sedan en efter en hyllade albumet som Arks bästa någonsin och påstod att Superstar var starkaste låten började jag undra om Arkarna inte hade överlevt sig själva.
Men som den Ola Salo-dyrkare jag är passade jag ändå på att köpa skivan när jag kom till närmaste affär, åkte hem, stängde in mig och tryckte på play.

Precis som jag var rädd för rullar låtarna på utan att lämna något större intryck.
Men underbart fina Stay whit me - som man efter att ha sett Ola Salo-dokumentären märker att han skrivit direkt från hjärtat - skänker ändå en viss hoppfullhet
Och när första tonerna på Singing ´bout the city når mina öron skrattar jag högt.
Han har gjort det igen! Ola Salo har gjort det igen!
Skrivit en låt som får det att spritta i hela kroppen och gör en på ett underbart humör.
Singing ´bout the city har i likhet med Death to the matyrs som, något otippat blev en favorit på senaste skivan, en klockren text som är skriven med glimten i ögat, men samtidigt - med tanke på vem som har skrivit den - finns allvaret där under någonstans.
Och det är just en sån sak som gör Salo till en av mina husgudar.
Han tar ord, skakar om dom och ger dom sedan till oss. Vad orden sedan betyder beror på vem som tolkar eller ens vilket humör du är på. Tvivlar på att Herr Salo ens själv kan tala om för oss att vi tolkarorden fel.

När Ola på låten efter frågar oss Have you ever heard a song that you wish would never end? inser jag att det är just det jag har gjort. Därför har Singing ´bout the city snurrat åtskilliga gånger i min stereon och lär så fortsätta göra.

Just låten Have you ever heard a song har en fantastisk genomslagskraft som får mig att lyssna till varenda litet ord som sjungs och när Ola deklarerar I don´t believe in class and I don´t believe in taste är jag, som så många gånger förr, beredd att säga att det gör inte jag heller!
Inte nödvändigtvis för att det är sant, men Ola Salo har en förmåga att tala till mig - och många fler - och berätta vad som är rätt och fel. Och när hans musik är som bäst tror jag på allt.

Tyvärr bleknar skivan mer och mer ju längre den snurrar på och de sista låtarna låter i mina öron i stort sett likadana. Men jag kan tänka mig att de växer ju mer man lyssnar. Något som The red cap redan bevisat för mig.